Östersjön erbjuder helt enkelt världens bästa dykning. Här finns tiotusentals orörda och intakta vrak från alla tidsåldrar. Utmaningen att besöka dem består framförallt i att det är kallt, mörkt, djupt och ofta långt ute till havs. Vårt hopp med den här boken är att kunna ta med läsaren ner till skeppsvraken. Vi vill försöka förmedla det vi känner när vi besöker vraken. Hur kan man visualisera en känsla? Den här boken är ett försök.

Att det finns så många vrak i Östersjön beror på en serie faktorer som samverkar. En sådan faktor är att det sedan istiden har bott många människor här som så småningom bedrivit handel via sjöfart och även flyttat över havet. Vidare har länderna kring Östersjöns kuster under århundranden konstant hamnat i konflikt med varandra. Många av de vrak vi berättar om har sjunkit som ett resultat av dessa väpnade konflikter. Genom handelsutbyte, folkförflyttningar och upptäcktsresor har fartyg hamnat på Östersjöns botten, frusna i det ögonblick som de försvann från ytan.

Havet i sig självt är också farligt i form av plötsliga oväder, svårnavigerade skärgårdar och förrädiska grynnor. Östersjöns botten har blivit ett gigantiskt undervattensmuseum med kanske så många som 100 000 skeppsvrak.

Regalskeppet Mars gick under i strid 1564. Hon var bland de största krigsfartygen av sin tid, med en längd omkring 45 meter. Hon byggdes för att dominera striden till havs och för att befästa Sveriges nya status som stormakt i Östersjön

Eftersom vattnet i Östersjön är kallt och har låg salthalt trivs inte skeppsmasken (Teredo navalis) här. I varmare, saltrikare hav äter dessa djur upp allt trä som hamnar på botten. Detta gör att vrak som hamnar på Östersjöns botten inte förstörs – allt bevaras. Det finns vrakfynd från medeltiden fram till idag. Även på fartyg av järn och stål är det mesta av interiören tillverkat av träväggar, lejdare, trappor, hytter, bryggor och byssor. På de djupare vraken finns det heller ingen växtlighet, vilket gör att detaljer förblir synliga och tydliga. Ofta känns det som att det var alldeles nyss besättningen lämnade fartygen.

Vraken blir tidskapslar som visar upp en fascinerande blandning av det mjukt insomnade i kontrast till brutal dramatik. Skeppen erbjuder ett fönster in i svunna tidsåldrar. Inte bara i hur människor i olika tider levde till havs, utan även hur de reste, fraktade gods och krigade, och viktigast av allt: hur de tänkte och kände.

Bilderna i boken gör det möjligt för alla att besöka dessa vrakplatser och förmedlar förhoppningsvis det som vi dykare känner när vi besöker vraken. Det är ögonblicksbilder som speglar och berättar.

Regalskeppet Svärdet gick förlorad 1 juni 1676 utanför Öland under ett av de största sjöslagen i svensk historia. Den seglande besättningen var omkring 400 personer. Överallt på vraket ligger väldiga kanoner i brons, lite rödaktiga i färgen, vackert utsmyckade.

Vi hade inte suttit här utan de som valde att gå före och finna nya stigar – nya sätt att dyka, söka vrak, fotografera och så mycket annat. Deras sätt att tänka har också inspirerat oss. Att tänka om och tänka nytt – att inte låta nöja sig med utrustning och metoder som de är. På samma sätt hade inte denna bok kommit till utan en större grupp som valt att följa med oss på resan och stödja oss på många olika sätt. Som allt annat i livet åstadkommer man inte mycket ensam. Men i grupp finns inga gränser.

Den här boken är resultatet av många års arbete. Vi har arbetat och dykt tillsammans i 23 år. Under de tolv år vi jobbat med materialet till denna bok har gruppen genomfört cirka 3000 dyk.

Sedan 1998 har sammanlagt 21 dykare varit med ombord på vårt dykfartyg Triad vid olika tillfällen. Vissa år var vi så många som sju dykare ombord samtidigt. Från 2012 är det en mindre återkommande grupp som arbetat tillsammans med oss: Niklas Adolfsson, Johan Alexandersson och Jan Petersen. Alla tre goda vänner och rejält kompetenta dykare som har vad som krävs för att ständigt flytta gränserna så att vi gemensamt kan åstadkomma det vi vill nere på skeppsvraken. Många kalla timmar på väg upp mot ytan har det blivit genom åren. Det hade inte varit möjligt att ta dessa bilder utan er.

En hytt inuti det tyska fartyget Aachen visar ett fruset ögonblick från sin tid. Aachen sänktes av en torped under första världskriget. Torpeden avfyrades från den engelska ubåten HMS E1 sommaren 1915 utanför Gotlands ostkust.

Jonas Dahm är undervattensfotograf. Genom bilderna av vrak vill Jonas berätta om fartygen och människorna ombord. Vid varje enskilt dyk är det alltid den historiska processen som är i fokus. Jonas fotografier är ett sätt att ge betraktaren möjlighet att se fartygen precis som de står eller ligger på botten, något som annars bara är dykare förunnat att titta på.

Carl Douglas är historiker, dykare och fotograf som drivs av nyfikenhet för det dolda, sin passion för havet och av att göra saker tillsammans för att uppnå gemensamma mål. De mest kända exemplen på upptäckter Carl varit med om är det svenska signalspaningsflygplanet DC-3:an och vraket efter regalskeppet Svärdet, som gick under 1676 i samma sjöslag som det riksbekanta skeppet Kronan. Men för Carl är det precis lika viktigt att minnas mindre kända fartyg och personerna som levde och arbetade där. Genom bilderna och texterna lever allting vidare.

I juni 1952 blev två svenska flygplan nedskjutna över Östersjön. Först försvann en DC-3:a och tre dagar senare en Catalina. Catalinans besättning lyckades nödlanda på vattnet och rädda sig ombord på ett västtyskt fartyg