Kort insikt
Den tidlösa, hisnande bilderboken Ghost Ships of the Baltic Sea tar dig med ner till regionens mest spektakulära vrak. Som en tidskapsel visar bilderna en kuslig blandning av fridfull skönhet och spöklika påminnelser om många brutala draman.
En fantastisk bilderbok
I den tidlösa, hisnande bilderboken – Ghost Ships of the Baltic Sea – är du mer av en observatör. Texten kompletterar bilderna. Vi ser hur dramat utspelade sig, hur liv tog slut – ibland kan man fortfarande se besättningens kvarlevor – hur hoppfulla expeditioner fick ett abrupt slut.
Varje vrak finns där av en anledning – vare sig det är krig, olyckor eller dåligt väder – men de är vittnesmål om problem som vi fortfarande står inför idag.
En tidskapsel
Ett fantastiskt team av dykare, ligger bakom flera av de mest iögonfallande vrakfynden i Östersjön under de senaste decennierna, tar oss till de mest spektakulära vraken med fantastiska bilder som inte bara dokumenterar fynden utan också för historien tillbaka till tidens yta.
Att dyka i ett av dessa vrak känns som att öppna ett fönster in i tiden, en tidskapsel som förflyttar oss tillbaka dussintals och till och med hundratals år, säger en av dykarna.
Här följer ett utdrag ur boken, en digital djupdykning i världen under ytan.
SS Maia, ett 70 m (230 ft) långt, tyskt ångfartyg, hade i september 1901 varit i trafik i 17 år. Klockan tre en morgon blev hon utan förvarning påseglad av Afrika, ett annat tyskt ångfartyg, i tät dimma nära Ölands sydspets.
The Afrika continued on its way, leaving the crew of the Maia to their fate. Three lifeboats were launched from Maia. All 17 people onboard escaped watching the Maia sink to the seabed over 55 m (180 ft) below the surface a short time later that day by a passing Dutch steamship.
Afrika fortsatte sin färd och lämnade Maias besättning åt sitt öde. Tre livbåtar sjösattes från Maia. Alla 17 personer ombord undkom att se Maia sjunka till havsbotten över 55 m (180 ft) under ytan en kort stund senare samma dag av ett förbipasserande holländskt ångfartyg.
Resterna av de otaliga nät som en gång täckte hela bryggan på Maia svävar bakom fartygets talrör. En av masterna syns i fjärran.
Steg 1 i ett dyk
Vi gör oss redo att gå ombord på Triad, vårt dykfartyg. Vi går igenom all vår utrustning för att säkerställa att allt är intakt, vattentätt och fungerar korrekt.
Vi dyker med JJ CCR-maskiner. De är ”Closed Circuit Rebreathers”, som filtrerar koldioxid från utandningsluften och återcirkulerar den i en sluten slinga. Syre och en dykgasblandning som innehåller helium tillsätts automatiskt under dyket. Som en del av våra förberedelser packar vi om kalciumhydroxidnatrumsilikat i filtret och kontrollerar gasnivåerna. Vi registrerar uppgifter om gas och blandning samt djup i våra dykdatorer. Vi har ett gasförråd i reserv om det skulle uppstå en oväntad händelse.
Vi går igenom våra mål och fördelar arbetsuppgifterna. Vi studerar eventuella diagram eller foton som kan finnas tillgängliga. Vi pratar om unika egenskaper på platsen och särskilt om eventuella faror. Vi kontrollerar och förbereder vår kamerautrustning.
Vi närmade oss vraket längs förmasten och såg Johan Alexandersson lysa med sitt ljus från styrbordssidan intill lastutrymmet, som var insvept i fiskenät. Två sälar har trasslat in sig i fiskenätet på babordssidan och drunknat. Det stora skeppshjulet står stolt på bryggan. Resten av vraket försvinner i det gröna diset.
Detta foto visar vad Johan Alexandersson tittade på när han var vid lastkajen. Maskintelegrafen syns genom öppningen i balustraden, där den ligger på livbåtsdäcket under styrbords brovinge. Ljuset från ytan filtreras igenom och framhäver nät och räls. Ovanpå bron fanns tidigare också flera lager av fiskenät, nya och gamla. Vi tog bort de flesta av dem för att få en bättre bild av resterna av bron.
Steg 2 i ett dyk
Det är viktigt att se till att dykarna kommer ner på rätt plats, särskilt vid djupare dyk. Att komma rätt från början sparar tid och energi. Naturligtvis är det också viktigt för besättningen på vår dykbåt att veta var dykarna befinner sig när de kommer upp. Vi går ner och kommer upp längs samma linje. Det är vår ”navelsträng”.
Vi börjar med hjälp av exakta positioneringsverktyg i kombination med högupplöst kartläggande sonar. Vi sätter ner en 25-kg (55-lb) vikt nära vrakplatsen. Vikten har ett rep fäst vid sig som har rätt längd för vattendjupet på platsen. En stor orange boj är fäst i toppen av repet och flyter på ytan.
När dykarna har tagit på sig sin utrustning och är redo vid aktern på dykfartyget släpps de av så nära bojen som möjligt.
Hjälphjulet finns längst ut i aktern. Ett ankare ligger bredvid. Framför hjulet finns en skylight till befälssalongen. Fönstren kan öppnas för att släppa in frisk luft. Takfönstret fungerade också som en bänk, med plats att sitta längs varje sida. Till vänster i bilden finns en skyddad trappa som leder ner till salongen och befälshytterna.
Maia liknar Livonia och Rumina (som finns med i boken) men är i mycket bättre skick. Det beror förmodligen på att Maia ligger på ett större djup.
Steg 3 i ett dyk
Fortfarande vid ytan, nära bojen dubbelkollar vi att allt är vattentätt och fungerar – och fortfarande sitter fast på oss efter att vi hoppat i vattnet: dräkten, andningsapparaten, annan utrustning och kameran.
Det tar cirka två minuter att sjunka 55 m (180 ft) från ytan. Den faktiska tiden varierar beroende på faktorer som hur lång tid det tar för öronen att anpassa sig. På vägen ner tänder vi våra lampor, kontrollerar våra dykdatorer och håller ett öga på våra kameror och vår utrustning.
Cirka 15 meter ovanför havsbotten fäster en av dykarna en starkt blinkande varningslampa vid styrlinan. Den kommer att hjälpa oss att hitta tillbaka till repet.
Ibland kan även trappor vara fascinerande! Detta är en fantastisk spiraltrappa med dekorativa steg i en stil som du inte hittar idag i vår tid och ålder. Den leder från akterdäcket till befälssalongen och hytterna.
Steg 4 i ett dyk
I de flesta fall hamnar styrlinan där vi hade tänkt oss. Om det landar en bit från vraket fäster vi ett nytt rep vid den blinkande fyren och tar med oss det repet, matar ut det tills vi hittar vraket och fäster det sedan där.
Ibland innebär omständigheterna att vi måste improvisera. Många faktorer kan påverka våra planer.
Vi utför våra uppgifter på vraket: fotograferar, undersöker eller gör förberedelser för framtida dyk, som att ta bort nät.
Förutom våra uppgifter måste vi naturligtvis vara säkra, hålla ett öga på vår andningsapparat och justera den om det behövs. Djup och tid är avgörande faktorer att övervaka. Om sikten är dålig – ibland kan den vara bara några meter – måste vi veta vår position i förhållande till vraket för att hitta tillbaka till ledarlinan.
Invändiga utrymmen är några av de mest utmanande och farliga delarna av ett vrak, men de är också mycket givande att fotografera. Det är särskilt tillfredsställande när du kan dokumentera en hel scen som har legat orörd sedan fartyget sjönk. Så var fallet för många av bilderna i den här boken.
Johan Alexandersson beskriver scenen i den här bilden: ”Denna kaptenshytt har en rofylld känsla. En spegel på väggen mellan hytterna. En stol i vänstra hörnet ser ut att sväva i vattnet bredvid kaptenens säng. En vattenkanna står på den översta hyllan i hörnet, tillsammans med ett fotografi och en barometer. Man kan inte låta bli att undra vad som finns i skåpet och om det hänger en kaptensuniform i garderoben.”
Under takfönstret har det samlats sediment under det århundrade som Maia har varit här nere.
Steg 5 i ett dyk
Vår uppstigning längs styrlinan börjar ganska snabbt men saktar gradvis ner. För att undvika dekompressionssjuka eller ”böjveck” måste dykare långsamt stiga upp till ytan i flera steg. Denna aktivitet kallas dekompression. Efter 50 minuter på ett djup av 55 m (180 ft) tar detta lite mer än två timmar. Dekompression är nödvändigt eftersom dykarens kropp absorberar gas under vattnet när han eller hon andas trycksatt gas. Kroppen behöver tid för att gradvis släppa ut gasen. Mellan 30 och 20 meter är dessa stopp korta, bara en minut eller två. Närmare ytan blir stoppen längre. På fyra eller tre meters djup stannar vi i 30-40 minuter.
Vad gör vi när vi hänger på en lina mitt ute i havet? Vi tänker, filosoferar… och fryser.
Ett litet kök med ett vinställ som innehåller några flaskor. Det finns fyra gångjärn runt kanterna. Förmodligen fanns det en dörr med lås för att hindra oönskade besökare från att smaka på godsakerna.
Denna bild visar den första hytten på babordssidan vid trappans nederkant. Det ser ut som ett skrivbord i det bortre högra hörnet – möjligen för förste styrman eller steward.
Steg 6 i ett dyk
När våra dykdatorer visar att dekompressionen är avslutad simmar vi upp till ytan för att plockas upp av Triad, vårt dykfartyg. Det är viktigt att vi slappnar av på båten och inte anstränger oss fysiskt eftersom våra kroppar fortfarande är påverkade av dykningen. Det är bra att sitta ner och andas lite extra syre. Dricka mycket vatten. Sedan diskuterar vi vad vi gjorde under dyket. Vad såg vi? Vad har vi lärt oss? Vad kan vi göra bättre nästa gång?
Sedan tar vi hand om all vår dykutrustning och förbereder den för nästa dag. Kameror kräver särskild skötsel. Vi byter ut minneskorten och granskar de nya bilderna för att komma på nya idéer, en ny vinkel eller ett annat ljus – ett grupparbete.
Innan vi lämnar platsen plockar vi upp bojen, styrlinan och vikten. Vi strävar alltid efter att lämna dykplatsen precis som vi hittade den.
Voice of the Ocean
Tack vare ett unikt samarbete mellan dykarteamet och stiftelsen Voice of the Ocean är Ghost Ships den första delen i en trilogi med bilderböcker om skeppsvrak och havet. Att göra allmänheten uppmärksam på både gamla och moderna frågor.
Vår relation till havet har alltid varit både positiv och konfliktfylld. Havet har på djupet påverkat våra förfäder, och det går inte att förneka att de påverkar oss och kommande generationer.
Voice of the Ocean vill bidra till att öka människors kunskap om och intresse för Östersjön. Vi tror att kunskapen kommer att bidra till att diskussionerna blir mer informationsrika och fokuserar på verkliga lösningar. Informerande, kunskapsbaserade diskussioner kan förhoppningsvis leda till smartare beslut och hjälpa oss att upptäcka och upprätthålla en sund relation till havet.
About Ghost Ships of the Baltic Sea
Författaren Carl Douglas är historiker, dykare och fotograf. Han drivs av en stark nyfikenhet för dolda historier och en passion för havet. Jonas Dahm är dykare och undervattensfotograf. Han strävar efter att berätta historierna om fartygen och de människor som seglade på dem genom sina bilder.
Köp här från Adlibris
Köp här från Bokus
Scope: 268 pages
Format: 32,8 x 24,7 cm
ISBN: 9789171265265
Release date: 2020-11-06
Sign up for our newsletter
Vi ser fram mot att visa dig vårt arbete! Registrera dig och håll dig uppdaterad med de forskningsinitiativ vi stödjer och andra aktiviteter vi är engagerade i.
Written by Carl Douglas