Östersjön i gryning – Kapitel 1

Posted by:

|

On:

|

,

Vi och Östersjön

I ett antal artiklar presenterar vi Östersjöns makalösa historia och hur mycket hon har betytt för mänskligheten och hur mycket hon har betytt för mänskligheten och hur mycket hon fortfarande betyder idag. En tillbakablick på händelser, myter macho-säljägare och kvinnor som samlar musslor, pirater, prinsessor som kapar, trålare och kaptener. Tillsammans symboliserar de vårt stora beroende av Östersjön och vikten att värna om havet i en tid av stora förändringar i miljö och klimat. Östersjön är inte bara vår historia, den är också vår framtid.

Skriven av arkeologen och författaren: Jonathan Lindström

Till havs

En liten grupp av stenåldersjägare paddlade ut på det glittrande Östersjön en tidig sommarmorgon vid gryning, för nästan 10.000 år sedan. De hade solen i ögonen och en by med hyddor på det östra, svenska fastlandet bakom sig. Under några dagar och nätter följde de det pärlband av öar och skär som låg allt längre ifrån varandra tills de var hundrafemtio kilometer ut i havet. Där hittade de den yttersta, trädlösa holmen, tvåhundra meter bred.  

De gled in i en liten vik, kantad av släta klippor. Den innersta delen av viken var en moränstrand täckt av gräs och stenblock. De lyfte ut sin packning och bar upp båtarna på land. De åt och lade sig ned för att sova under sina kanoter när skymningen föll.  

Dags att slå läger

Nästa dag, byggde de en tältplattform, femton meter från stranden. En bädd av sand omgärdades av stenar. Ett koniskt tält i läder med ett räkhål i toppen restes inuti, delvis skyddat av stenblock och klipphällar. Ingången var placerad så att den vette mot söder. Det fanns en flik som kunde fällas upp för att släppa in eftermiddagssolen i tältet under varma dagar. Inuti tältet fanns ett lager av sten mot den bortre väggen som kunde täckas med bäddar av kvistar och gräs.  

Det lyste upp

En eldstad grävdes ned i mitten av golvet, halvt nedgrävd i sanden. Därmed var jaktstationen komplett och det var möjligt att vistas där under långa perioder, även på vintern. Eldstaden i tältet behövdes för att laga mat och hålla värmen, men att hålla en eld igång på en trädlös holme var naturligtvis ett problem. Lösningen å andra sidan var enkel.  

Med hjälp av lite medhavd ved, drivved från stranden samt torra kvistar och gräs, kunde de göra upp en liten eld som de kunde hålla igång med remsor av sälspäck. Späcket smälte och brann utan någon rök eller obehaglig lukt, detta var fördelaktigt eftersom sälspäck kan lukta väldigt illa.  

En viktig jaktstation

Den yttersta holmen i Östersjön användes nu flitigt, även på vintern när den var isbelagd. Avfallshögar med sopor från stenbearbetning och brända djur byggdes upp runt hyddan.  

Jaktlag och till och med familjer, kan ha gett sig av från fastlandet flera gånger om året för att skörda de rika resurserna i den yttre skärgården. Benfragmenten vittnar om jakt på gråsäl, vikare och i mindre utsträckning även fåglar. De kan också ha fiskat och samlat ägg. En stor del av tiden gick åt till att bearbeta fångsten och reparera utrustning och båtar.  

Säljakt på den klippiga holmen

När vädret hade lugnat sig låg gråsälarna gärna på stenar nära vattenytan. Om det blåste upp till storm sökte de sig istället till de högre belägna öarna. Det var lätt att fånga sälarna när de först samlades på isen och senare när de samlades på klipporna när ungarna föddes i februari och mars. Även under parningstid och ruggning var det enkelt. Det fanns flera stenar i vattenbrynet på östra och södra sidan av holmen där gråsälarna kan ha samlats. Säljägarnas läge var helt dolt bakom klipporna.  

Om vinden var i rätt riktning kunde de krypa över ön och sedan rusa den sista biten för att klubba och harpunera sälarna och deras ungar. Eventuella djur som flydde ut i vattnet kan ha mötts av jägare i båtar som diskret hade rott runt ön.  

Det är möjligt att jägarna kan ha tagit sig ut till holmen med båt redan innan isen bildades eller så snart isen var tillräckligt tjock för att bära både en båt och en släde. De stannade sedan tills isen hade smält tillräckligt för att de skulle kunna återvända hem med båt utan risk. Det innebär att de kan ha stannat där i flera månader. Dagarna va korta och fyllda av intensiv jakt och arbete i det svaga skenet från eldstaden och mörkret i tältet, medan nätterna var långa och mörka. Deras kost bestod bittert av sälkött och fisk, stekt i brinnande sälspäck.  

Östersjön i förändring

Den livgivande Östersjön var i ständig förändring. På vår- och sommarkvällarna kunde besökarna på holmen blicka ut i skymningen som badade Östersjöns yta i varma, röda färger. Sälar och tyst kvackande änder krusade ytan på sin väg från sten till sten.  

Vid andra tillfällen fick häftiga stormar havsytan att skumma och vågorna slog mot holmens steniga stränder. Havsvatten stänkte på tältets sidor. Där inne vilade jägarna och väntade. På vintern slet vinden i istäcken och packis, det bildade skyddande snödrivor runt tältet.  

Ännu en stjärnklar himmel

Men det fanns också tysta, klara nätter då en stjärnklar himmel gnistrade över ett svart hav och isblå ödemarker. Det var så länge sedan att stjärnorna befann sig på andra positioner än de gör idag. Det fanns ingen polstjärna, men vita Vega och röda Arcturus bildade ett starkt stjärnpar i norr. De var synliga året runt så snart det blev mörkt. Karlavagnen kunde också urskiljas, men den sågs inte som en vagn. Vagnar fanns ännu inte i världen. Det skulle dröja tusentals år innan de började rulla längs Östersjöns kuster.  

Jämförelser av legender av legender fårn hela Eurasien och Nordameika tyder istället på att stjärnorna i Karlavagnen sågs som ett stort, vilt djur som jagades av jägare.

Det är en fascinerande tanke att vi inte bara kan avslöja detaljer om hur människor levde och arbetade för så länge sedan, utan att vi också kan berätta vilka myter de viskade till varandra. De satt på sin holme hundrafemtio kilometer ut i den vidsträkta Östersjön och tittade på stjärnorna som speglade sig i den glittrande havsytan. 

Relationen med havet

Sedan den stunden – för tiotusen år sedan – har människan varit starkt beroende av Östersjön. Havet har gett liv och näring – ett ymnighetshorn av till synes oändliga resurser av fisk och säl. Det har knutit samman människor i abetsgemenskap och kärlek, men också skilt dem åt med osämja och våld. Östersjön har inneburit vardagsmat för miljontals människor, men har också varit platsen för stora sjöslag, katastrofer och strider mellan kungariken längs kusterna.  

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *